1986 är Mariia 14 år gammal. Det är året som kärnkraftverket i Tjernobyl exploderar. Men kanske viktigast av allt; det är året hon träffar Mimi. Mimi som bor med sin mormor och faster Kylli i ett hus som bara rymmer en massa sorg. De smyger med sin kärlek hemma hos Mimi, där ingen ställer några frågor. Hemma hos Mariia växer tystnaden i familjen, och att hennes föräldrar skulle godta Mimi är inte ens ett alternativ. Och trots att Maria bara ser ljus ljus ljus när hon ser på Mimi, hinner mörkret ifatt dem.
Vilja-Tuulia Huotarinen vann Finlandia Junior-priset för Ljus ljus ljus 2011. Det som ofta sägs om den här romanen är att den har ett så eget språk. Men jag tror också att det gör att man antingen älskar eller har svårt för den. Dels talar berättaren i boken till oss som läsare, något som jag personligen har svårt för, eftersom jag blir påmind om att jag befinner mig utanför berättelsen istället för i den. Dels ändrar berättaren i boken sitt sätt att berätta, ibland mitt i ett kapitel och det tar ifrån berättelsen. Det som egentligen händer, och som är viktigt, blir bara bakgrundsbrus för att det stilistiska tar för stor plats. Ett eget språk, absolut, men personligen tycker jag att det är på bekostnad av berättelsen.
Men jag tycker ändå att romanen är läsvärd och har mycket att säga. Bland annat för att det är ganska få ungdomsböcker som utspelar sig i små finska byar. Kopplingen till Tjernobyl ger också berättelsen en tydligen förankring i 80-talet, som förstärks av att Mariia och Mimi bland annat lyssnar på Kate Bush.
/Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar