Ramona har spenderat större delen av sina tonår på olika vårdavdelningar och ungdomshem. Det ena stället värre än det andra för att ingen vet var man ska göra av en tjej som inte kan sluta göra sig själv illa. För även om Ramona försöker sitt bästa att bli fri från det självdestruktiva, är det som att något mörkt i henne tar över och enda vägen ut är att skära.
Ramona får, i väntan på nytt boende, flytta hem till sin pappa. Men det är svårt att hålla motivationen uppe när alla förväntar sig att det ska gå dåligt redan från starten. Speciellt när bästa vännen Lovisa är så himla perfekt och duktig på allt. Och ännu värre blir det när Ramona träffar Mark, för hur mycket kan man egentligen berätta innan man skrämmer bort människor?
Jag gillar verkligen Ramona. Efter att ha läst ett antal böcker om självskadebeteende är det ganska skönt att läsa en bok där det inte står i fokus. Ja, Ramona får återfall, men författaren grottar inte ner sig i det. Som läsare förstår vi hur svårt det är för Ramona att släppa den enda överlevnadstekniken hon har, men vi får samtidigt se allt det bra som också tar sig in i hennes liv. Så även om hon inte blir mirakulöst botad, får man ändå en känsla av att det inte är hopplöst för Ramona, och att människorna i hennes närhet inte heller har det så lätt som det kanske ser ut.
/Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar