22 december 2014
Världens viktigaste kyss
Ahh...David Levihan...
Ännu en fantastisk bok. Den här mannen borde få alla litteraturpriser i världen.
Världens viktigaste kyss handlar just om en kyss. En kyss som varar i över 32 timmar. Harry och Craig har nämligen bestämt sig för att slå världsrekordet, bara för att visa världen att de kan; trots att de är två killar.
Den ena har familjen bakom sig, och den andra har aldrig sagt ett ord om att han är gay.
Samtidigt i en annan del av staden så ses Ryan och Avery igen för en första dejt. De träffades kvällen innan på en högst ovanlig gay-skolbal och nu har Avery åkt bil i två timmar för att träffa Ryan igen, trots att han inte har en aning om hur Ryan kommer att ta emot hans allra största hemlighet.
I en stad inte långt därifrån bor Neil och Peter. De är tillsammans och har varit det i vad som känns som en evighet, men ändå vägrar Neil's föräldrar att kännas vid det. Blundar man för det så finns det inte, va?
Och så finns Cooper, den ensammaste av dem alla. Han spenderar sin tid online, pratandes med män han inte känner; desperat för någon slags kontakt. Någon som ser honom. Någon som lyssnar. När hans pappa kommer på honom så sticker han, men livet där ute är inte precis lättare, och definitivt inte mindre ensamt.
Allt detta händer parallellt, och de som berättar är förra generationens homosexuella män. De som dog av AIDS och nu tittar ner på pojkarna som är så lika dem. De har samma drömmar, och även om världen är lite mer förstående nu så är problemen och utanförskapet detsamma. De tittar, och de ler, gråter och hejar på. De vet hur det känns, och de minns hur det var.
Det här är dels en berättelse som vilken som helst. Parallella historier om kärlek, jakten på acceptans och att hitta sin plats.
Men det är också till en stor del hbtq-historia om hur världen brukade vara medans homosexualitet fortfarande klassades som en sjukdom och alltför många män dog av AIDS.
Det är fullkomligt lysande, precis som man hade kunnat förvänta sig av David Levithan. Hans språk är drömlikt och melankoliskt, men också så fullt av känslor så att jag hisnar.
---
Jag vet att många som läst den här på svenska saknat något vad gäller språket, men jag tror helt enkelt att David Levithans språk är oerhört svårt att översätta så att man får med känslan, oavsett hur duktig översättare man är. Jag läser alltid hans böcker på engelska, och så gjorde jag även med den här.
/Maria
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar