Korpringarna 1: Odinsbarn

Korpringarna är en ny fantasyserie av norska författaren Siri Pettersen.  Odinsbarn är del ett, och såhär står det om den på förlagets hemsida:

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna .

Mimmi och Maria har båda läst Odinsbarn och här kommer deras gemensamma recension.

Mimmi:   Okej, NU är den utläst. Det var länge sedan jag gav mig in i en så omfattande och komplicerad bokvärld. Det känns som om författaren levt med den här världen i sitt huvud länge och därför har stenkoll på allting. Det är häftigt, men samtidigt lite för svårt att hänga med i ibland tycker jag.

Maria:    Jag håller med. I början var det väldigt mycket att hålla reda på, men jag tyckte att det gav sig rätt snabbt ändå. Jag fastnade efter bara några sidor. Kanske för att den kändes lite ny och annorlunda jämfört med annan fantasy jag läst på senaste.

Mimmi:   Fast jag måste säga att jag inte ens när boken var utläst riktigt kunde se framför mig vad de gör när de "famnar" - det är någon slags jordmagi, så mycket förstår jag, men vad används den till?
Ja, jag tycker också att boken sticker ut från mängden, även om det är trist att vi inte ens i ett fantasyuniversum där ALLT är möjligt slipper läsa om hur tjejer är extra utsatta... Då är det skönt att det finns så många häftiga kvinnoroller i boken. Jag gillar att de tillåts vara så komplexa: maktlystna, krigiska och hårda, inte bara omvårdande. Och huvudpersonen Hirka är nästan alla egenskaper i ett, jag gillar henne jättemycket. Hon kan vara osäker och rädd i ena stunden men bestämd i nästa. En tvekande hjälte, på något sätt.

Maria:    Angående "famnandet" så tänker jag mig att de liksom drar kraft från jorden för att utföra magi som att tex sväva.
Jag gillar också Hirka väldigt mycket. Någon som jag är lite besviken på är dock Rime; Hirkas barndomsvän och förälskelse(?). Jag tycker att han är lite platt som kataktär och skulle behövt lite mer djup för att jag skulle gilla honom ordentligt. Nu känns han inte riktigt färdig, om du förstår hur jag menar?
Jag älskar den här världen som Siri Pettersen målat upp och jag tycker att den känns väldigt trovärdig trots all magi.

Mimmi:    Mmm.. Rime är ju väldigt beslutsam och har tagit ett stort beslut som är kontroversiellt, men jag får inte riktigt grepp om varför han är så benhård. Andra pratar mycket om hans bakgrund och om det sorgliga i att han som liten förlorade sina föräldrar, men han själv nämner eller tänker inte så mycket på det som jag hade önskat. Jag vill veta mer om hur det formade honom.
Ja, trovärdigheten är bokens styrka. Jag gillar särskilt hur den benhårda övertygelsen om att svanslösa, "mensker", är onda och farliga. Så som vi tänkt om trollen förr. Det är nyttig och bra läsning tycker jag, att påminnas om att vi alla kan hamna i sammanhang där vi anses vara onormala och blir utstötta.

Maria:   Absolut en viktig påminnelse. Fientligheten gentemot de svanslösa bottnar ju i en stor rädsla för sjukdomen; rötan, som Odinsbarn sägs bära på.
Det känns som en befogad rädsla med tanke på de historier som folk skrämt upp varandra med. Hur som helst så älskade jag den här boken när jag läste den, och även om alla detaljer inte finns kvar så har jag helt klara bilder över alla miljöer och folk. Det känns nästan lite som att jag sett en film. Jag ser absolut fram emot Rötan.

Mimmi:    Och jag ser fram emot att se filmen! Om det nu blir en sådan, men det hoppas jag verkligen. Hirka på vita duken, ja tack!

Del två i serien, Rötan, kommer på svenska i september.