I början på 90-talet fick Peter Pohl ett brev från den då 14-åriga Kinna Gieth som just förlorat sin tvillingsyster. Hon undrade om han ville skriva en bok om det, och han sade ja. 1992 kom den här boken ut för första gången, och jag och hela min klass grät oss igenom den.
Cilla och Tina är enäggstvillingar, 14 år och bor alldeles intill "Dödens väg" som kallas så pga alla olyckor som händer där varje år. Morgon då allt ska förändras börjar stressigt. Tina och Cilla springer till bussen, och just som Tina korsar Dödens väg så får tjutande bilbromsar och en otäck smäll henne att vända sig om. Cilla ligger i diket flera meter bort, och plötsligt är hon omgiven av människor som gråter, skriker, gör konstgjord andning på Cilla, och skjutsar Tina hem. Hon ber tyst för sig själv att Cilla ska resa sig upp och skratta, men inom sig vet hon att det är lönlöst. Det är kört. Hon har ingen syster längre.
Resten av boken berättas av Tina. Hon försöker förstå och försöker förtvivlat hantera att Cilla är borta för alltid. Hur ska man klara av att vara den som blev kvar?
Ja, ni förstår ju. Den här boken är ingen munter historia, men ändå finns ljuspunkter och fina minnen som man gråter sig förtvivlad igenom.
Nu finns boken även som film, och den kan du låna på biblioteket!
/Maria
Boken är väldigt väl skriven med bland annat härliga personskildringar. Relationen mellan syskonen är fantastiskt beskriven och man kan verkligen sätta sig in i huvudpersonens tankar & känslor.
SvaraRaderaDet är en fruktansvärd händelse som händer i början av boken och trots att man vet bokens huvudsakliga innehåll så läser man vidare med tårarna strömmandes ner för kinderna.