New York 11:e september 2001:
Claire sitter i sitt klassrum när en lärare kommer in och berättar att en flyplan kraschat in i World trade center. Hela skolan förvandlas till ett kaos inom loppet av några sekunder.
Jasper sover och väcks av ett telefonsamtal från sin mamma som befinner sig i Korea. Han förstår ingenting när hon skräckslaget frågar om han mår bra, och var han är. När han tittar ut genom fönstret förstår han. Tornen brinner och ingenting kommer någonsin att bli detsamma.
Peter står uppslukad av sin musik utanför Tower Records och väntar på att de ska öppna. En anställd ger honom beskedet.
Efteråt är allt upp och ner. Hela staden är täckt av aska, papper och rester från byggnaderna.Gatorna myllrar av människor letar efter sina anhöriga och inte riktigt vet var de ska ta vägen.
Jasper och Peter träffades på en fest några dagar innan och hade gjort planer om en dejt som nu blir framflyttad, och när den väl blir av så är de båda så omtumlade av allt som hänt att allt bara blir fel.
Claire tänker att alla är märkligt lugna trots allt och hon vandrar runt Ground Zero (platsen där tornen stått) på kvällarna i ett försök att förstå hur det hela kunnat hända, och hur det påverkat stadens befolkning. Det är där hon träffar Jasper en natt när ingen av dem kan sova och de diskuterar huruvida detta fört människor närmare varandra. Överallt verkar det finnas en vilja att hjälpa till och att stötta varandra. Visst, tusentals har dött, men miljontals andra har kommit mycket närmare varandra.
På något sätt måste de ju ändå försöka gå vidare...
Jag älskar David Levithans böcker (Speciellt Ibland bara måste man) och även om den här inte är hans bästa, så gillar jag den ändå väldigt mycket. Vi får följa Claire, Jasper och Peter under ett år från att tornen rasar tills dess att strålkastarna tänds som ett minne ett år senare för att visa var tornen stått.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar