Onanisterna

Det är hösten efter studenten och i Sölvesborg har Kim och Simon börjat på Komvux, eftersom de söp och slarvade bort större delen av gymnasiet. Från att ha varit de coola killarna, har de nu hamnat längst ner på näringskedjan; de är yngst på Komvux och bor hemma utan jobb. Ungefär så ocoolt som det kan bli. Dagarna varvas med fotbollsträningar, pizza och utekvällar på Altona.

När Kim bestämmer sig för att vilket jobb som helst är bättre än inget, och får ett tidningsbärarjobb, träffar han Robin. Robin som han umgicks med som barn, som har ett rykte om sig att vara bög och som flyttade från Sölvesborg. Om Simon och de andra skulle få reda på att de umgås, riskerar Kim att bli mer eller mindre utfryst. Men Robin visar sig kunna massor om musik, hänger i ett kollektiv i Malmö och känner Nora. Nora som Kim en gång var kär i.

Onanisterna är en bok om att växa ifrån sina barndomsvänner och staden en bor i. Känna att en vill så mycket mer än att sitta och ha samma konversation om och om igen, lyssna på samma musik, hänga med samma människor och supa bort varje helg. Men det är lika mycket en bok om att vara stolt över var en kommer ifrån. Kim kämpar mycket genom boken med att återuppfinna sig själv, att ta sig bort från Sölvesborg, för att inse att det ändå är hans hem, och där finns hans familj och hans vänner.

Det är en väldigt grabbig bok, och inte på ett smickrande sätt. Simon är kungen av könsord och dålig kvinnosyn. Stundtals påminner han mig om Cook från den brittiska tv-serien Skins, som överspelar allt för att dölja att saker kanske inte riktigt blivit som han tänkt sig.

På det stora hela en väldigt välskriven bok av Patrik Lundberg, med arbetarklass-känsla som jag tror många kan känna igen sig i.


/Sussie