Hej och tack för ingenting!

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om Måns Gahrtons nya bok.

16-åriga Elsa står vid ett högt stup och är beredd på att hoppa. Hon har lämnat sommarlägret, postat avskedsbrevet till sin mamma, och befinner sig nu i Kalmar, redo att ge upp.
Alldeles för länge har hon stått ut med sin mamma och det stora svarta molnet som alltid känns som att det hänger över hennes huvud.
Sigge är en liten kille som älskar att smyga på folk, och just idag har han följt efter Elsa, men varför står hon så nära kanten? Tänk om hon ramlar ner! Rädslan tar överhanden och han bestämmer sig för att ge upp smygandet och få bort henne från stupet, och det är det som räddar hennes liv.
Elsa bestämmer sig för att leva lite till, men imorgon kommer hennes mamma hem till deras lägenhet i Stockholm, och då kommer hon att mötas av Elsas avskedsbrev! Nu måste Elsa hinna hem före sin mamma, och plötsligt har hon Sigge med sig på tåget mot Stockholm.

Fram till detta är boken ganska bra, men sedan flippar historien ut och förlorar sin trovärdighet. Sigge (som känns som typ 6 år) ringer sin pappa, som utan tjafs låter honom åka från Kalmar till Stockholm med sin nya vän som pappan aldrig träffat, för att hälsa på sin morfar! Jaha..? Känns som en fin pappa...
Elsa och Sigge liftar och tjuvåker tåg genom halva Sverige utan att någon reagerar, och Elsa börjar också mitt i allt detta leta efter sin pappa, som hon egentligen inte vet någonting om.
Det är lite för många händelser, och lite för många lösa trådar för min smak, men hade jag varit 12-14 år så hade jag kanske gillat den...

Har du läst den, och vad tyckte i så fall du?

/Maria