Moxie

Till alla tonårskvinnor som slåss på den goda sidan. Och till min lärare i nutidshistoria på high school som kallade mig feminazi inför hela klassen. Du förolämpade mig, men du väckte också mitt intresse för feminism, så den gliringen slog tillbaka. Hämnden är ljuv, bitch.

Så skriver Jennifer Mathieu på första sidan av Moxie och det sätter ton för hela boken. Det här är årets peppigaste bok för alla som är förbannade på att villkoren för tjejer och killar kan se så himla olika ut.

Vivian får nog av att skolans killar kan göra vad de vill med tjejerna medan lärarna ser mellan fingrarna och snarare har synpunkter på vad tjejerna har på sig. Hon gör därför ett fanzine, Moxie, som hon i smyg lägger ut på tjejernas toaletter. Hon skriver att alla som är trötta på att killar får bete sig kasst ska rita hjärtan och stjärnor på händerna. Ett litet upprop blir större och snart är Moxie en hel rörelse som vill få igenom drastiska förändringar på skolan.

Jag tror att vi som läser denna bok i Sverige upplever att det inte är riktigt lika illa här som i Vivians amerikanska småstad, men är övertygad om att alla ändå känner igen sig i något och kan bli peppade av att läsa om hur Vivian och de andra Moxietjejerna blir allt starkare och vågar allt mer tillsammans. Jag skrattade, fick rysningar och grät om vartannat när jag läste. Känslan efter att ha läst ut boken är att om vi håller ihop kan vi göra vad som helst.

Om du som läser detta är lärare på högstadiet eller gymnasiet - köp in Moxie som klassuppsättning!

/Mimmi