Utan titel

Anna Charlotta Gunnarsson, känd från bland (mycket) annat På spåret och radioprogrammet Pop och politik har tidigare skrivit en rad barnböcker, men debuterar för ungdomar med Utan titel. Tjejen i huvudrollen bor med sin pappa och har tappat bort sig själv sen mamman dog. Pappan väntar på att hon ska visa sin sorg genom att revoltera. Han hjälper henne till och med genom att köpa blått nagellack och en svart tyllkjol. Men hon vill inte. Hon stoppar undan kjolen och målar naglarna sin vanliga blekröda färg istället. Allt för att inte synas.

Hon spenderar dagarna ihop med bästa vännen Angèle och lägger energin på deras gemensamma bakblogg, och på att fantisera om skolans snyggaste kille, Max, som givetvis har ögon för alla andra utom henne. Och trots att hennes mamma dog i lungcancer, eller kanske just därför, börjar hon röka. Något som skapar ett ännu större avstånd till pappan. I dungen i koloniområdet där hon gömmer sig, och där hon förvarar cigaretterna, får hon vara ifred. Tills det börjar fattas cigaretter...

Utan titel är en bra bok på många sätt. Den visar att sorg inte alltid behöver vara så utåtriktad. Att det går alldeles utmärkt att må förjävligt utan att det måste slängas i dörrar eller gömmas under tio kilo kajal. Och att det finns olika sätt att bearbeta sorgen. När pappan i boken envist tjatar om att dottern inte pratar med honom, och att han är orolig så svarar hon med ganska stor självklarhet att bara för att hon inte pratar med just honom, så betyder inte det att hon inte pratar om mammans död, eller att hon inte bearbetar sorgen.

Anna Charlotta Gunnarsson verkar också ha jobbat med att få in all möjlig sorts mångfald i boken. Angèles familj är invandrare, deras vän Shirin sitter i rullstol och är lesbisk, eller kanske bisexuell, det framgår inte riktigt, pappan har en transsexuell vän. Alla dessa avbrott från den svenska heteronormen hade kunnat bli lite mycket, men det blir aldrig det. Det smälter in och funkar hur bra som helst. Kanske för att författaren aldrig stannar upp och gör en grej av det. Dessa personer är lika självklara som medelsvenssonfamiljen boken fokuserar på.

Det enda negativa jag har att säga, och det är egentligen inte ens Anna Charlotta Gunnarssons fel, är att de flesta ungdomsböcker liknar varandra. Det är mycket referenser till musik, det finns nästan alltid en kille som är så snygg att huvudpersonen nästan dör, och vännerna finns där att rädda dem genom allt. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kommer minnas detaljer om just den här boken om en månad. Men det var trevlig läsning för stunden.

/Sussie