Aldrig släppa taget

Sam och hans lillebror Riddle lever ett kringflackande liv med sin pappa som är kriminell och psykiskt sjuk. Han tror att alla är ute efter dem, och hör röster i sitt huvud som uppmanar honom att göra saker. Pojkarna har aldrig gått i skolan och uppfostrar i princip sig själva. Sam stjäl mat till dem och ser till att de inte väcker någon uppmärksamhet. Riddle har slutat prata för länge sedan, och spenderar tiden med att teckna komplicerade mekaniska bilder i telefonkatalogen han alltid släpar med sig, och Sam skyddar honom så gott han kan.

Nu är de i en ny stad igen, nummer sexton på listan, och Sam träffar Emily. I Sams ögon är hon perfekt, och de börjar träffas i smyg, mend et är svårt att ha vänner (eller flickvänner) när man inte vågar berätta någonting om sig själv. Människor är ju nyfikna, och Emily är inget undantag. När Sam och Riddle träffar Emilys familj, så får de för första gången känna hur det är att ha en familj som bryr sig. Emilys föräldrar kastar sig genast in i uppgiften att ta hand om pojkarna, och allt går fint tills den dag som deras pappa upptäcker att pojkarna beter sig konstigt. Han förföljer dem till Emilys hus, och när han ser pojkarna med Emilys familj så kastar han återigen in dem och allt annat i bilen och flyr från delstaten.

Sam och Riddle vet att det är kört nu, att de aldrig kommer att träffa Emily igen, men Emilys familj tänker inte ge upp så lätt...

Jag är lite kluven när det gäller den här boken. Jag gillar den väldigt mycket när det gäller Sam och Riddle, för jag kan riktigt känna Sams frustration och rädsla. Han vill verkligen ha hjälp, men är livrädd för sin pappa. Dessutom skäms han över sin situation, och vill inte att någon ska få veta hur de har det.
Dessutom är det riktigt spännande att följa deras flykt och polisens jakt.

Det jag inte gillar lika mycket är Emilys föräldrar, för de är alldeles för mycket, i alla fall i början. Mamman tar med den ständigt sjuka Riddle till sitt jobb på sjukhuset och skriver ut mediciner utan att veta vem han är, och utan att försöka hitta hans föräldrar. De skriver in pojkarna i skolan på eget initiativ (vem gör sånt?), och stannar aldrig riktigt upp för att tänka. Lite orealistiskt kan jag tycka.

Men ändå, jag gillar boken som helhet. Det är spännande och lite läskig med den oberäkneliga pappan som inte verkar ha några gränser alls.

Någon som läst den? Vad tyckte ni i så fall?

/Maria