Det är 1992 och Lovis och Alex har båda börjat gymnasiet och upptäcker att de har en hel del gemensamt. Så pass mycket att de börjar göra precis allt ihop. De pratar om The Cure, film och fikar. Båda får för första gången i sina liv känna hur det känns när någon förstår en till 100%. Men det blir självklart komplicerat. Kanske mest för att Alex är så satans snygg och Lovis blir kär fast hon vet att Alex gillar killar. Och för att Alex sakta försvinner ifrån henne, ner i ett mörker dit hon inte kan följa med.
Jag älskar att den här boken utspelar sig på 90-talet. Även om jag själv var några år yngre än vad Alex och Lovis är 1992 är det många referenser och detaljer som jag känner igen mig i. Dessutom inser man att det inte hänt så mycket på 20 år, ungdomarna hade samma problem då fast minus facebook och mobiltelefon.
Kurt Cobain finns inte mer påminner lite om Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö. Det är internskämt och vänskap som gränsar till besatthet. Och så är det den där ungdomsångesten som är så svår att skilja från en allvarligare depression, och hur mycket man egentligen kan stötta som vän utan att själv hamna i det svarta hålet.
/Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar