John Green är så förbaskat bra. Så är det bara. Och The fault in our stars är kanske bäst av alla hans böcker. Eventuellt håller den en delad första plats med Looking for Alaska.
Boken handlar om Hazel, 16 år, som verkligen lever på lånad tid på grund av cancer. Hon haltar runt med lungor som inte orkar trycka runt syre i kroppen och åker mest på stödgruppsmöten för att hennes mamma vill att hon ska försöka vara mer social. Tills hon träffar Augustus Waters, som överlevt sin cancer. Men ju närmare Hazel och Augustus kommer varandra, desto svårare blir det. För Hazel kommer dö, och hur kan man älska någon när man vet att man kommer skada den personen. Eller som Hazel säger: “I'm a grenade and at some point I'm going to blow up and I would like to minimize the casualties, okay?”
Grejen med The fault in our stars är att den skulle kunna vara så fruktansvärt deprimerande. Tonåringar som är sjuka och dör i cancer liksom. Men Hazel har sedan länge förlikat sig med sin död, och när hon möter Augustus får hon en tid i sitt liv som kanske är mer värd än ett långt liv utan honom. Och sen är det här ju en roman av John Green, och ni som läst något av honom förut vet att han älskar litterära referenser och nörderi i allmänhet. Den här boken är inget undantag. Det är sorgligt, men fortfarande med en enorm humor och charm. Jag förstår att den här boken blivit hyllad som 2012 års bästa ungdomsbok.
Boken finns att låna på engelska på biblioteket, och vi har även beställt den svenska översättningen som heter Förr eller senare exploderar jag. Håll utkik efter dem.
/Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar