Jag är ju så jävla easy going

Joannas familj har det knapert. Riktigt ordentligt knapert. Pappan är deprimerad och sitter bara framför tv:n och kollar på frågesport. Mamman är en one hit wonder-författare som fått fem bokmanus refuserade. De lever i stort sett på Joannas studiebidrag, vilket är långt under existensminimum. Men på något sätt rullar det på. Tills den dagen då mamman säger att de inte har råd att hämta ut Joannas medicin. Joannas ADHD-medicin som gör att hon överhuvudtaget fungerar som person. Mamman som tycker att Joanna väl kan testa vara utan ett tag, som inte alls förstår hur ohanterbart det blir. Så presenterar sig en möjlighet att tjäna 17500 kronor. Olagligt. Men Joanna är desperat.

Det är någonting så smart med att sätta Joanna och hennes ADHD som huvudperson. Texten speglar verkligen hennes personlighet. Det är en del svordomar och en del engelska meningar inblandade, men det är samtidigt det som gör att den här boken känns så äkta. Och det behövs för att den här storyn ska kännas trovärdig, för i själva verket är den ganska långsökt. Inte att Joannas familj lever fattigt, för det är nog tyvärr en verklighet för väldigt många, men resten, det olagliga. Men det fungerar på något sätt ändå. Kanske för att vi får se allt ur Joannas perspektiv, för att vi inte är helt hundra på att det verkligen hände precis som hon berättar.

Och samtidigt är den här boken så himla fin. Joanna som träffar Audrey. Barndomsvänner som alltid finns där även om det inte är lätt i perioder. Jag är ju så jävla easy going är en roman full med genuint fina karaktärer, som är lätta att tycka om trots sina dåliga val.

Det här är Jenny Jägerfelds tredje bok. Hon har tidigare skrivit Här ligger jag och blöder och Hål i huvudet.


/Sussie