Rävsång

Mitt premiärinlägg i bloggen! Jag heter Mimmi och är ny på Hallstahammars bibliotek. Jag arbetar som kulturpedagog vilket betyder att jag på olika sätt får tala om för folk hur kul det är att läsa. Själv läser jag helst spännande böcker som skräck, dystopier och science fiction. Boken jag ska skriva om nu skulle kanske kunna beskrivas som skräck, men den är inte så väldigt läskig.

Rävsång handlar om Finn som precis kommit hem från en lång utlandsresa. Han bara stack, utan att berätta för någon, och hans mamma, syster och vänner blev så oroliga att de kontaktade Missing People. Men Finn orkade inte tänka på någon annan än sig själv. Han var nämligen med om något fruktansvärt: han hittade sin pappa död. Pappan var alkoholiserad och inte särskilt snäll men Finn kan inte sluta tänka på honom. Och faktiskt är det som att han är kvar på något sätt hos familjen, för deras hund morrar åt sådant man inte kan se, saker flyttar på sig och ibland sätts tv:n på helt plötsligt. Finn börjar förstå vad som händer när han lär känna granntjejen Hanna: hon kan se döda personer...

Jag älskade Christin Ljungqvists första bok Kaninhjärta som också handlade om spöken men som var betydligt läskigare. Hör bara på detta citat: "Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Hennes huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock."
Den synska Hanna är med även i Kaninhjärta, och i Fågelbarn är hon huvudperson.

Jag tycker tyvärr inte lika mycket om Rävsång som de två tidigare böckerna, kanske för att det är så lite om spöken i den.  Jag hade önskat att den var kusligare! Istället handlar den mycket om Finns sorg och tankar, och om kompisar som inte förstår, och om någon man kanske är kär i fortfarande, eller...? Det är intressanta tankar som nog många kan känna igen sig i, men det blir lite för utdraget.

Något som är väldigt speciellt med boken är att Finn stammar vilket märks varje gång han pratar, speciellt när han blir upprörd. "V-vi m-m-måste ju t-träffas, d-det f-f-fattar du väl?" Många avbryter då Finn och jag som läser förstår verkligen hur frustrerande det är för honom. I slutet av boken får vi förklaringen på varför han stammar och då är det lätt att ha medlidande med Finn.

Rävsång är en helt okej bok, men om du gillar spökerier tycker jag att du ska börja med de två tidigare böckerna!

 

/Mimmi