Den här berättelsen handlar om hur Lagora blev känt för sina bildvävar, och hur det andra freden mellan Lavora och Urundien kom till. Men allra mest är det berättelsen om Arra den stumma, Arra den mångomsjungna.
Den här boken känns både som en magisk saga och som en historielektion. Den börjar när Arra föds som det åttonde barnet i en redan fattig familj. Mamman överväger att lägga ut henne i skogen för att slippa en mun till att mätta men bestämmer sig till sist för att behålla henne. Arra ses på som en belastning, lämnas ensam i huset redan som spädbarn medan övriga familjen arbetar, och ingen pratar någonsin med henne - vilket leder till att hon själv inte pratar alls, så familjen tror att det är något fel i huvudet på henne, att hon är en "ofärding".
När Arra lär sig gå tar hon sig ensam ut i skogen där träd, vatten och stenar blir som en familj för henne och hon inser att hon har en alldeles särskild gåva. Hon kan hantera material från naturen på väldigt speciella sätt, både praktiska och otäcka. Det leder så småningom till att Arra måste lämna sin by och hamnar i en stad som är hotad av krig. Ingen, allra minst Arra, kan ana vilken viktig roll hon kommer spela för landets framtid.
Skildringen av Arras barndomsår drabbar mig oerhört starkt. Att läsa om detta ensamma lilla barn som drömmer om att någon ska se, prata med och röra henne var ibland väldigt jobbigt. Men det är en vacker berättelse och tron på att Arra skulle få upprättelse fick mig att läsa vidare i ett svep. Det är den andra boken jag läser av författaren Maria Turtschaninoff och nu kommer jag sluka allt hon skrivit. Hon har ett levande, fängslande språk och viktiga historier att berätta.
/ Mimmi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar