Martin gömmer sig bakom sin gitarr, i musiken som kan ta honom bort från verkligheten. I rummet bredvid hans ligger hans bror Andreas och tynar bort. Han har bara några månader kvar att leva, men Martin tycker att det verkar som att han redan gett upp. Tanken på att Andreas inte gör något av sin sista tid gör honom vansinnigt arg och frustrerad. Han skulle vilja slita upp dörren, skaka om honom och se till att han lever medan han kan, men det gör han inte. Istället gömmer han sig bakom sin gitarr eller i sin flickvän Saras armar.
Sara är så jävla trött på att vara den som tar hand om Martin även om hon älskar honom. Hon har egentligen allt hon önskat sig, men ingen lägger ju märke till henne förutom när det gäller hennes utseende.
Andreas önskar att alla kunde låta honom vara. Han är trött på att behandlas som att han kommer att ramla ihop och dö när som helst, så istället drar han sig undan.
Han lyssnar på musiken från Martins rum och önskar att han vågade knacka på, eller att Martin kunde komma till honom, men tystnaden i radhuset blir bara värre och värre, och snart lossar isen och tiden är ute...
Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är Elin Bengtssons debut, och väldigt välskriven. Man kan verkligen känna frustrationen och sorgen och känslan av att inte veta hur man ska bete sig när allt blir så där vansinnigt jobbigt.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar