KoMo

Kattarina har levt ett väldigt inrutat liv. I fyra år har hon arbetat som psykiater på Rehm-kliniken i Zürich. Vakna på morgonen, ta spårvagnen, jobba, spårvagn hem, äta, sova. Hon kan räkna spårvagnstiderna i sömnen. En dag vaknar hon upp naken och en man vid namn Jasper försöker förklara för henne att hon inte alls jobbar på Rehm-kliniken utan att hon i själva verket varit patient där de senaste åren. För att bota depressioner får patienterna en drog som påverkar minnet, de tror att de jobbar och glömmer helt enkelt bort att de är deprimerade.

Jasper hjälper Kattarina genom en avvänjning från drogerna, och ger henne en KoMo; en liten insektsliknande diktafon. Sen börjar en lång resa tillbaka, för att försöka förstå varför hon blev inskriven på Rehm-kliniken och vad som egentligen hände för fyra år sen.

KoMo är en otroligt svår bok att skriva om eftersom man som läsare är lika ovetande som Kattarina. Första tredjedelen av boken utspelar sig nästan enbart i Kattarinas strikt inredda lägenhet. Vi får inga ledtrådar till hennes personlighet i detaljer. Och eftersom Kattarina själv har svårt att skilja på verklighet och psykos, får vi läsare det också.

Boken utspelar sig i en obestämd framtid. Tekniken är väldigt avancerad i form av övervakning, mediciner och inte minst den lilla KoMon som Kattarina berättar sin historia för. Det ska visa sig senare i boken att tekniken är själva verket gått långt fram och att det utspelat sig krig som vi (lyckligtvis) inte varit med om.

Jag skulle kunna skriva en uppsats om den här boken, för jag älskade att läsa den. Att sakta förstå mer och mer ihop med Kattarina. Men också att det in i det sista inte var helt klart vad som hänt, att man inte var helt hundra på att Kattarinas verklighet verkligen var vad som hänt på riktigt, eller om någon fabricerat minnen åt henne.

Pontus Joakim Olofsson har skrivit en fantastisk sci-fi-roman, och jag hoppas han fortsätter skriva på samma tema.


/Sussie