Violet och Finch möts uppe i skolans klocktorn när båda överväger att hoppa. Populära Violet sörjer sin syster som dött i en bilolycka. Finch som i många år kallats Freak i skolan har andra demoner. Men de hjälper varandra ner och sakta växer en kärlek fram när Finch, trots att han har så många egna problem, utmanar Violet, försöker få henne att leva igen och inte stanna kvar i sorgen. Vi får följa dem på utflykter genom delstaten Indiana, till exempel hem till John som byggt två små berg- och dalbanor på sin tomt och till Mike som varje dag sedan 1977 målat ett lager färg på en baseball så att den blivit enorm - ja, dessa personer finns alltså på riktigt och läsningen blir lite mer speciell av att veta det tycker jag.
Men trots dessa mysiga inslag så är detta ofta en väldigt tung bok. Den handlar om psykisk sjukdom, om föräldrar som inte stöttar, om mobbing och misshandel. Jennifer Niven har själv varit med om att en nära vän till henne begått självmord och denna bok skrev hon för att bearbeta känslorna och för att göra något konstruktivt av upplevelsen. Jag tycker hon lyckas med det. Förutom att hon i slutet av boken och på sin hemsida har tips om vad man kan göra om man är deprimerad så kan vi alla lära oss något av att läsa Som stjärnor i natten, oavsett om det är vi själva eller någon vi känner som mår dåligt.
Den här boken har ofta jämförts med fantastiska Förr eller senare exploderar jag av John Green och visst har de stora likheter, men det är lite orättvist att jämföra dem för det blir väldigt mycket att leva upp till. Jag hade inte lika lätt att komma in i Som stjärnor i natten, men när jag med tårar i ögonen vände det sista bladet insåg jag att den kommer stanna kvar hos mig väldigt länge.
/ Mimmi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar